Föredrag

När jag för många år sedan reste runt i Asien, befann jag mig i Nepal, då jag hörde talas om att tibetanerna hade korall i stora halsband. Detta tyckte jag var mycket konstigt då Tibet ligger väldigt långt från något hav. Koraller växer ju som alla vet i varma hav. Några månader senare var jag i Afghanistan vid en plats som heter Bandi- Amir, en otroligt vacker plats mitt i Afghanistan. när en reskamrat och jag tog en promenad hittade jag en liten sten på vägen, det var en svart sten som såg ut som en snäcka. En stund senare klättrade vi upp bland bergen och där fann vi en stor kammussla, säkert en halv meter tvärs över, den satt fast på ett stort klippblock och var helt förstenad. Det var någonting som inte stämde, Vi befann oss mer än två hundra mil från något hav, nästan två tusen meter över havet och hittar en mussla. Hur kan det hänga ihop ? När jag senare återvände till Sverige fortsatte jag att fundera över detta problem.
Senare samma år, detta var 1977, fick jag i present en kurs i stenslipning och geologi. Jag har alltid tyckt att slipade stenar är vackert så det passade mig förträffligt. Detta blev starten på ett intresse som har varit väldigt stimulerande och samtidigt väldigt lärorikt.

I årtusenden har människan samlat på olika sorters stenar, såsom flinta till stenverktyg, sandsten till skärpverktyg, bärnsten som smycken och bergskristaller som amuletter, o.s.v.
Mineralsamlandet ger en ökad förståelse för hur jorden är uppbygd. Det ger goda möjligheter till motion och fysisk aktivitet, p.g.a. att finna en god mineralförekomst innebär många gånger vandringar i svår terräng, klättrande i branter och timmar av grävande och hamrande på gruvvarpar och bergsväggar.

Att samla mineral är en hobby där graden av kunskap och engagemang kan variera inom vida gränser utan att glädjen av att göra ett fynd påverkas. Glädjen över att hitta en vacker strandslipad sten, fynd av vackra kristaller under semestern kan vara lika stor som när den avancerade samlaren hittar ett sällsynt mineral under mikroskopet.

Till sist är det bara att konstatera att ett vackert kristallkluster eller en snyggt färgad sten ofta är en estetisk upplevelse.

Det finns olika sätt att samla mineral. De vanligaste sätten är:

Kristaller av olika slag, såsom bergskristaller, kalcit, granater osv. från hela världen, eller delar därav
Monosamling. Ett speciellt mineral eller mineralgrupp från olika fyndorter i världen. Exempelvis kalcit från Skåne, USA, Australien o.s.v.

Lokalsamling. En samling med så många olika mineral som möjligt från en enda fyndort t.ex. Långban, Harstigen.

Geografisk samling. Att samla olika mineral från ett landskap, ett land o.s.v.

Systematisk samling. Det är det mest vedertagna samlingssättet och används av såväl mineralmuseér och privatsamlare över hela världen
För en nybörjare kan det vara en fördel att samla systematiskt då mineralens släktskapsförhållande visas. Ex. kvarts och agat, moskovit och biotit o.s.v.

Mikromount samling. Ett ganska billigt sätt att samla mineral på. Ju mindre en kristall är desto perfektare kan den bli. Den stora kostnaden är att köpa ett mikroskop.

De bästa platserna att hitta mineral på är stenbrott, varphögar från gruvor, vägskärningar, klippor och i grustag. Men alla ställen där berg går i dagen kan ge fynd. En förutsättning för att man skall finna det man söker när man är ute och letar är att man har goda kunskaper om vad man kan förväntas finna på platsen. Ett utmärkt sätt att skaffa sig kunskap är att gå igenom den geologiska litteratur som kan finnas om fyndlokalen. Utbudet kan vara rätt stort. SGU. Sveriges Geologiska Undersökning har gett ut publikationer över Sveriges berggrund. "Beskrivning till kartblad.......", är utgivna under slutet av 1800 - talet till början på 1900 - talet. Dessa finns på biblioteken. Nyare publikationer är t.ex. "Nyttosten i Sverige", "Malm i Sverige". Även många amatörgeologiska föreningar har upprättat fyndortsbeskrivningar över olika ställen.

Mineralen är mycket ojämnt fördelade i jordskorpan. Många mineral är koncentrerade till malmkroppar, i malmgångar, i omvandlingszoner och i skarnbergarter. Ett tjugotal mineral är så vanliga att de kan hittas över hela jordklotet, de är bergartsbildande, Ytterligare ett par hundratal kan kallas vanliga. De flesta mineral är dock mer eller mindre sällsynta och är därför endast funna i ett litet antal olika fyndlokaler i världen.

På ett fåtal platser har de mineralbildande processerna verkat under så gynnsamma förhållanden att ett mycket stort antal mineral kunnat bildas. Vi har platser som Ivigut på Grönland, Franklin Mine i USA och Tsuemb i Namibia. Världens mineralrikaste plats finns i Sverige och heter Långban, där det har hittats över 310 olika mineral. Långban hyser nära 10 % av alla kända mineral i världen. Nära hälften av de olika mineralen man hittar i Sverige har hittats här. Harstigen (100)  och Varuträsk (77) är två andra fyndorter där mineralrikedomen är stor.
Några fyndorter i Skaraborg är, Bölets mangangruvor norr om Karlsborg där man kan hitta fina manganitkristaller, barytkristaller, och ett sällsynt mineral som heter edingtonit. Gillstads makadambrott söder om Lidköping är en annan fyndort där det finns bl.a. prehnit i kristallform kopparkis, fina små bergskristaller och epidot.

Konsten att slipa stenar går tillbaks till yngre stenåldern, då man lärde sig att slipa stenyxor.Det anses att stenslipning är det äldsta kända konsthantverket. I hövdingagravar från den tiden har olika typer av slipade stenar hittats. Slipade och polerade stenar användes av härskarklassen, mycket för att bevisa sin överhöghet gentemot folk i allmänhet.
Man brukar indela stenslipningen i fyra olika delar, trumling, chapochongslipning, facettslipning och stensnideri.
Trumling är den billigaste formen av slipning. I en trumma låter man stenar rulla runt tillsammans med slipmedel och vatten, man efterliknar vågornas inverkan på stenarna.Detta är också en långsam metod, det tar mellan 10 - 14 veckor från råsten till polerad sten.

Vid chapochongslipning formar man stenarna till önskad form. Man välver stenen på ovansidan. Det finns olika sliptyper vid chapochongslipning. En sten, typ spektrolit, gör sig bäst med en lite välvd yta för att få fram effekten bäst.
 

 Att facettslipa sten började utvecklas på 1400-talet då man kom på att ljuset reflekterades bättre mot plana ytor i stenen. Denna konst stod i sin fulländning på 1700-talet. Är man på slottet i Stockholm och tittar på kronjuvelerna märks det väl hur utvecklingen gått fram. Erik XIV`s krona är besatt med rundslipade ädelsten, ju modernare krona desto finare blir de facettslipade stenarna i den.

  Konsten att snida sten utvecklades troligtvis i Kina på 4000-talet f.Kr. Egypterna snidade scarabeèr och sigillstenar flera tusen år f.Kr.
Att facettslipa sten började utvecklas på 1400-talet då man kom på att ljuset reflekterades bättre mot plana ytor i stenen. Denna konst stod i sin fulländning på 1700-talet. Är man på slottet i Stockholm och tittar på kronjuvelerna märks det väl hur utvecklingen gått fram. Erik XIV`s krona är besatt med rundslipade ädelsten, ju modernare krona desto finare blir de facettslipade stenarna i den.
När man skall slipa en sten är det viktigt att veta vad det är för en slags sten man skall slipa.. Man bör veta stenens fysikaliska egenskaper. Slipar man en mjuk sten såsom malakit eller lapis lazuli kan dessa innehålla material med olika hårdhet och stenen blir svårslipad. Fibriga stenar kan vara väldigt olika i hårdhet längs med fiberriktningen och tvärs över. Stenar som uppvisar olika effekter, månsten, solsten och spektrolit t.ex. måste kontrolleras noga i spaltriktningar för att hitta effekterna. För facettslipning gäller att vara noga med hur stenen orienteras i kristallplanen, hur färgen orienteras, vinklar och facettytor. Det är oftast svårare att slipa fria former s.k. chapochonger än det är att slipa facetter. Det tar dock längre tid att slipa facetter p.g.a. att man måste vara väldigt noga och kontrollera stenen ofta.